Sök JO-beslut

En stadsdelsnämnd beslutade enligt 6 kap. 13 a § föräldrabalken att medge att ett barn skulle genomgå viss utredning enligt hälso- och sjukvårdslagen (2017:30). När utredningen skulle genomföras försökte nämnden hindra den ena av barnets två vårdnadshavare att delta i barnets utredning.

I beslutet uttalar JO att nämnden saknat rättsligt stöd för att hindra vårdnadshavaren att delta i utredningen. Nämnden kritiseras för att den ändå hade försökt att göra det. Vidare gör JO vissa uttalanden om utformningen av nämndens beslut.

I ett ärende om personlig assistans enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade meddelades ett beslut först efter nästan två år. JO konstaterar att handläggningstiden varit långt ifrån vad som normalt kan anses acceptabelt. Utöver åtgärden att regelbundet fatta s.k. tillfälliga beslut som innebar att den enskilde hade rätt till personliga assistans under handläggningstiden, vidtogs inte några konkreta handläggningsåtgärder förrän efter omkring ett år. Enligt JO är det uppenbart att fördröjningen helt och hållet berott på den passivitet som nämnden visat under den här tiden, vilket är mycket anmärkningsvärt. Omsorgsnämnden i Uppsala kommun förtjänar allvarlig kritik för sin långsamma handläggning.

JO anser vidare att nämnden under handläggningen av ärendet brustit vid tillämpningen av 11 § förvaltningslagen (2017:900) avseende underrättelse om väsentlig försening. Även för detta kritiseras nämnden.

Anstalten Saltvik har infört en rutin på sin säkerhetsavdelning om att besök från NAV (Nämnden för andlig vård) där flera intagna deltar alltid ska övervakas av personal. Rutinen infördes med anledning av en ny rekommendation från Kriminalvårdens huvudkontor.

Av utredningen framgår att syftet med den nya ordningen ska vara att minska risken för försök till otillåten påverkan. Kriminalvårdens remissvar saknar dock en närmare beskrivning av de faktiska skälen till den nya rekommendationen. JO finner anledning ifrågasätta om anstalten tillräckligt iakttagit den s.k. proportionalitetsprincipen när rekommendationen gjordes till en rutin, men anser sig med hänsyn till det begränsade underlaget sakna grund för att uttala någon kritik. Eftersom risken för otillåten påverkan rimligen bör skilja sig åt beroende på bl.a. vilka intagna och vilken sammansättning av intagna det rör sig om, menar hon emellertid att det framstår som väl kategoriskt att låta den nya rutinen gälla undantagslöst när fler än en intagen ska träffa NAV-medarbetare. JO gör vissa uttalanden om vad anstalten enligt hennes mening förutsätts beakta både i sin fortsatta tillämpning av den aktuella rutinen och i verksamheten i övrigt.

Granskningen av ärendet föranleddes delvis av att anstalten i ett tidigare ärende verkade ha lämnat felaktiga upplysningar till JO. Det har visat sig att så inte var fallet. Med anledning av detta passar dock JO på att berätta något om hur det går till när muntliga upplysningar hämtas in från Kriminalvården.

För betalning av en gäldenärs skulder genomförde Kronofogdemyndigheten en utmätningsförrättning hos honom. Två förrättningsmän informerade då honom om att syftet med förrättningen var att söka efter den släpvagn han var registrerad ägare till. Förrättningsmännen lämnade platsen efter att han hade meddelat att han skulle betala sin skuld. När de kom tillbaka senare samma dag hade gäldenären betalat sin skuld men släpvagnen utmättes ändå men för hans sambos skulder.

Det är utrett att förrättningsmännen vid det första besöket inte upplyste gäldenären om att hans sambo också var restförd hos Kronofogdemyndigheten och att myndigheten hade samordnat utredningen av deras tillgångar. Det fick han veta först vid det andra besöket.

JO uttalar att hon har förståelse för att gäldenären uppfattade att släpvagnen inte skulle utmätas om han betalade sin skuld omgående och att han upplevde att förrättningsmännen hade förmått honom att betala sin skuld på ett otillbörligt sätt. Enligt JO borde förrättningsmännen vid det första besöket ha informerat gäldenären om att utmätning av släpvagnen kunde komma att ske för sambons skulder om förutsättningarna för det var uppfyllda.

Redan risken för att andra kan uppfatta att saklighet och opartiskhet inte iakttas är tillräckligt för att en myndighets handlande ska kunna anses strida mot den s.k. objektivitetsprincipen i 1 kap 9 § regeringsformen. JO kan därför inte komma till någon annan slutsats än att förrättningsmännens agerande vid det första besöket stod i strid med den principen. Kronofogdemyndigheten kritiseras för detta och för att det första besöket inte dokumenterades.

Vid en rättspsykiatrisk avdelning med säkerhetsklass 3 vid Akademiska sjukhuset inom Region Uppsala tillämpas en rutin som anger att personalen ska be patienterna att visa upp innehållet i sina fickor och väskor när patienterna kommer tillbaka till avdelningen efter permission eller frigång. ChefsJO konstaterar att den aktuella rutinen innebär att patienterna kroppsvisiteras.

Det finns en särskild reglering som anger när patienter som vårdas med stöd av lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård får kroppsvisiteras. Vid en avdelning med säkerhetsklass 3 får kroppsvisitation endast ske i enskilda fall efter beslut av chefsöverläkaren. Det finns därför inte utrymme för vårdinrättningen att under åberopande av patienternas samtycke tillämpa den aktuella rutinen. ChefsJO konstaterar att rutinen strider mot lag.

En utredning har lämnat förslag om ändrade regler för kroppsvisitation på avdelningar med säkerhetsklass 3. ChefsJO lämnar därför över en kopia av beslutet till regeringen för kännedom.

JO anser att Arbetsförmedlingen har brustit i flera avseenden vid handläggningen av ett ärende om stöd till start av näringsverksamhet. Handläggningstiden var oacceptabelt lång och myndigheten underrättade inte den enskilde någon gång under handläggningen om att hennes ärende bedömdes bli väsentligt försenat. Den dokumentation och registrering av handlingar som hade gjorts i ärendet var dessutom mycket bristfällig. Därutöver uppmanade Arbetsförmedlingen den enskilde vid flera tillfällen att komplettera ärendet på ett visst sätt, trots att det saknades rättsligt stöd för ett sådant krav.

JO ser särskilt allvarligt på att Arbetsförmedlingens handläggning fortsatte på samma sätt även efter att myndigheten hade yttrat sig till JO och medgett bristerna i ärendet. JO förväntar sig att en myndighet, efter att ha medgett brister i handläggningen, ser till att den fortsatta handläggningen inte präglas av samma brister och anser att det är mycket anmärkningsvärt att det som Arbetsförmedlingen medgav i sitt yttrande inte ledde till en mer korrekt handläggning. JO ser också allvarligt på bristerna i ärendet mot bakgrund av att Arbetsförmedlingen tidigare har fått kritik för liknande brister, såsom långsam handläggning och att inte ha iakttagit legalitetsprincipen. Sammantaget förtjänar Arbetsförmedlingen allvarlig kritik för bristerna i ärendet.

Rättspsykiatrisk vård ska påbörjas utan dröjsmål när domstolens beslut om sådan vård har fått laga kraft. Om den dömde är häktad ska vården påbörjas även om beslutet inte har fått laga kraft under förutsättning att den dömde och åklagaren medger att så sker.

En häktad person dömdes till rättspsykiatrisk vård. Den dömde och åklagaren medgav att vården skulle påbörjas innan beslutet om vård hade fått laga kraft. Västra Götalandsregionen meddelade Kriminalvården att regionen inte kunde ta emot den dömde förrän beslutet om vård hade fått laga kraft. JO:s utredning tyder på att regionen trots medgivanden i princip aldrig tar emot dömda förrän beslutet om rättspsykiatrisk vård har fått laga kraft.

Enligt chefsJO är ett sådant förhållningssätt helt oacceptabelt. ChefsJO konstaterar att syftet med den aktuella regleringen är att vården ska kunna påbörjas innan beslutet om vård har fått laga kraft men att regionens hantering omintetgör detta. ChefsJO uttalar vidare att sjukvårdshuvudmän måste agera aktivt för att vården ska kunna påbörjas med den skyndsamhet som har föreskrivits och att platsbrist inte är ett godtagbart skäl för dröjsmål med beslut om intagning på en sjukvårdsinrättning. Regionen kritiseras för att det i detta fall dröjde nio dagar från Kriminalvårdens underrättelse om medgivande av vård till dess att den dömde togs emot av vårdinrättningen.

Kriminalvården kritiseras för att myndigheten dröjde med att underrätta sjukvårdsinrättningen om medgivandena. Västra Götalandsregionen och Kriminalvården kritiseras också för bristande dokumentation.

En kommunmedlem överklagade kommunfullmäktiges beslut om att ett kommunalt bostadsbolag skulle förvärva vissa fastigheter. I ett yttrande till domstolen uttalade kommunstyrelsens ordförande bl.a. att det var helt emot den demokratiska grundtanken att ett beslut som tagits i laga ordning och enligt demokratiska principer skulle fördröjas eller omintetgöras genom ett grundlöst och illa underbyggt överklagande samt att överklagandet snarast var ett politiskt utspel.

Enligt JO har ordföranden genom formuleringarna uttryckt en bristande respekt för att klaganden använde sin rätt att få lagligheten av beslutet prövat och kritiserar ordföranden för att därigenom inte ha levt upp till kravet på saklighet i regeringsformen.

Två personer begärde hos Sahlgrenska Universitetssjukhuset att få ta del av sina respektive journalkopior. I det ena fallet tog det nästan tio veckor innan myndigheten lämnade ut handlingarna. I det andra fallet kunde myndigheten inte hitta begäran och det var först efter att en ny framställning hade gjorts som handlingarna kunde lämnas ut. ChefsJO kritiserar Sahlgrenska Universitetssjukhuset för den långsamma och bristfälliga handläggningen av de båda utlämnandeframställningarna.

Enheten Arkiv och informationsstruktur hanterar merparten av de utlämnandeframställningar som ges in till verksamheterna inom Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Det har visat sig att enheten under lång tid har haft problem med att uppfylla det skyndsamhetskrav som gäller enligt tryckfrihetsförordningen. ChefsJO understryker att offentlighetsprincipen är central i den svenska rättsordningen och ett fundament i vår demokrati. Han förutsätter att myndigheten nu vidtar de lämpliga åtgärder som krävs för att grundlagens krav på skyndsam handläggning ska kunna följas framöver.

I samband med att Social- och omsorgsnämnden i Linköpings kommun skulle genomföra ett hembesök för att kunna ta ställning till ett barns behov av omedelbart skydd skickades en begäran om handräckning till Polismyndigheten. Som grund för begäran åberopades 43 § första stycket 2 lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. Av denna bestämmelse framgår att Polismyndigheten ska lämna hjälp bl.a. för att genomföra beslut om vård eller omhändertagande med stöd av LVU. Vid den tidpunkt då begäran om polishandräckning skickades fanns det emellertid inte något sådant beslut avseende det aktuella barnet.

JO konstaterar i beslutet att nämnden förtjänar allvarlig kritik för att den begärde polishandräckning enligt 43 § LVU utan att det fanns rättsliga förutsättningar för det. Kritiken avser även den bristfälliga dokumentationen i ärendet och att ett av nämndens yttrande till JO innehöll oklarheter och direkta felaktigheter