Oanmäld Opcat-inspektion av Region Jönköping, Psykiatriska kliniken vid Länssjukhuset Ryhov, den 25–27 februari 2020

Vid inspektionen kom det fram att kliniken regelmässigt använder larmbågar i samband med in- och utpassering på några av avdelningarna. En undersökning med larmbåge är att anse som kroppsvisitation och det sätt som kliniken använder den på saknar lagstöd. ChefsJO uttalar att hon finner det anmärkningsvärt att kliniken, trots att den tidigare fått kritik av Inspektionen för vård och omsorg, har valt att fortsätta med att använda larmbågarna på detta sätt. Kliniken får allvarlig kritik och chefsJO uppmanar Region Jönköping att omedelbart vidta åtgärder för att garantera att kroppsvisitationer endast genomförs i enlighet med lag.

Vidare uttalar chefsJO att det i ett beslut om fastspänning tydligt ska anges grunderna för beslutet, att en patient bör bli läkarundersökt i samband med ett beslut om en tvångsåtgärd, att genomförd tillsyn ska gå att kontrollera i efterhand och att det ska dokumenteras att patienten erbjudits ett uppföljande samtal. I anledning av vad som kom fram vid inspektionen pekar chefsJO även på att det finns ett behov att fortsatt följa frågan om vilket tvång som används i samband med att en patient inte samtycker till behandling, t.ex. medicinering, och hur sådana tvångsåtgärder ska dokumenteras.

Vid inspektionen gjordes flera iakttagelser avseende klinikens rutiner och arbetssätt i samband med en fastspänning. Det kom fram bl.a. att termen skyddsbälte används istället för fastspänning och att såväl ledning som personal ansåg att fastspänning är en mindre ingripande åtgärd än ett avskiljande. ChefsJO uttalar att en fastspänning utgör en allvarlig inskränkning i en persons fri- och rättigheter, och att användningen av begreppet skyddsbälte enligt hennes mening riskerar att medföra att personalen inte uppfattar att det är fråga om en mycket ingripande tvångsåtgärd. Vidare pekar chefsJO på att det är den beslutande läkaren som ytterst ansvarar för att de legala förutsättningarna för en tvångsåtgärd är uppfyllda. Hon eller han behöver därför i anslutning till att beslutet fattas bilda sig en egen uppfattning om patientens tillstånd och låta bedömningen återspeglas i beslutet. Kliniken får i anledning av vad som antecknats i en journalanteckning kritik för att det inte framgår att det förelåg sådana omständigheter som lagstiftningen förutsätter för att det ska vara möjligt att besluta om fastspänning. Vidare uppmanas kliniken att se över sitt arbetssätt och sina rutiner, liksom det allmänna språkbruket, för att innebörden av tvångsåtgärder ska uppfattas och kommuniceras på ett korrekt sätt.