ChefsJO Erik Nymansson

Övergripande redovisning av iakttagelser under året 2021/22

Mitt ansvarsområde omfattar bl.a. de allmänna förvaltningsdomstolarna, försvaret, hälso- och sjukvården, utbildning och forskning samt skatt och folkbokföring. Till området hör också offentlig upphandling samt ett antal olika centrala myndigheter, t.ex. Finansinspektionen, Bolagsverket och Tillväxtverket. Sett till antalet anmälningar är chefsJO:s ansvarsområde i tillsynen, med ca 2 000 ärenden det senaste verksamhetsåret, något mindre än de övriga ombudsmännens.

Pandemin har på många sätt präglat det år som varit, och detta gäller särskilt mitt ansvarsområde hälso- och sjukvård. Antalet klagomål ökade med mer än en fjärdedel jämfört med föregående verksamhetsår. Om man jämför med åren före pandemin har en dryg fördubbling skett. Jag har i ämbetsberättelsen tagit in ett stort antal beslut som på olika sätt är relaterade till pandemin.

En utmaning för JO var de ca 12 000 anmälningar som i slutet av 2021 kom in om vaccinationsbevis. Klagomålen avsåg nästan undantagslöst att införandet av vaccinationsbevis stred mot grundläggande fri- och rättigheter. För att effektivisera hanteringen av de många anmälningarna diariefördes dessa i ett drygt tiotal s.k. samlingsärenden. I statistiken har dessa anmälningar således resulterat i endast cirka tio klagomålsärenden. Jag beslutade att inte utreda klagomålen, bl.a. mot bakgrund av att jag är förhindrad att granska regeringen. Anmälarna underrättades om beslutet endast genom att det publicerades på JO:s webbplats.

Det ställdes stora krav på organisationen att registrera alla dessa anmälningar och gå igenom dem innan beslut kunde fattas. Klagomålen lämnades in elektroniskt och hade i mycket stor utsträckning likalydande innehåll. Det hela kan på många sätt liknas vid de protestlistor som tas fram för att visa missnöje med olika beslut, och ökningen av antalet klagomål rapporterades närmast dagligen i massmedierna. Jag förstår att massprotester till JO kan ha en betydelse för opinionsbildningen och att det för vissa kan vara detta som främst har motiverat en anmälan. Men för JO:s verksamhet innebär det en stor administrativ börda och att andra angelägna ärenden får prioriteras bort. Jag fann då och finner återigen anledning att uttrycka viss oro över utvecklingen, och jag hoppas att JO inte blir till en plats för att visa missnöje på detta sätt. Inte för att det är fel att skicka in anmälningar till oss. Tvärtom, det är ju detta vi är till för och det är den prioriterade verksamheten hos oss. Problemet är det stora antalet i en och samma fråga. Man måste hålla i minnet att JO ägnar sig åt en juridisk granskning. För denna granskning är det oväsentligt om det kommer in 1 eller 10 000 klagomål beträffande samma fråga. Det beslut som det enskilda klagomålet eller det stora antalet klagomål resulterar i blir detsamma.

JO:s arbete med att höja rättssäkerheten i samhället bedrivs i stor utsträckning genom en efterhandskontroll. Detta leder ofrånkomligen till en fördröjning mellan det som klagomålet handlar om och det beslut som det resulterar i. Om man betonar det skydd för den enskildes rättssäkerhet som JO:s allmänt kvalitetshöjande arbete innebär kanske denna fördröjning inte alltid har så stor betydelse. Man skulle dock kunna tycka det motsatta när det gäller klagomål som har sitt upphov i pandemin. Det är en enskild hälso- och samhällskris vars värsta fas vi förhoppningsvis har tagit oss igenom. Man skulle kunna tycka att de frågor som den gav upphov till och de förhållanden som då upprörde många och diskuterades flitigt har förlorat sin aktualitet och att detta visar på svagheten i den av naturliga skäl lite långsamma efterhandskontrollen. Mot detta vill jag dock invända att många av de beslut som jag har valt att redovisa i denna ämbetsberättelse har en generell giltighet bortom pandemin och kan tjäna som vägledning även på andra områden, och kanske i synnerhet i andra kriser. Som exempel kan jag nämna ett beslut där min företrädare chefsJO Elisabeth Rynning uttalade att det saknas rättsligt stöd för att besluta om ett generellt besöksförbud inom den frivilliga hälso- och sjukvården. I ett annat beslut konstaterade jag att en region, genom att ta bort möjligheten till digital bokning av vaccination mot covid-19, hade prioriterat sina egna invånare framför patienter från andra regioner och därigenom inte levt upp till sin skyldighet enligt lagstiftningen att erbjuda öppen hälso- och sjukvård även till patienter från andra regioner.

Vi har att räkna med att andra pandemier kommer att följa på coronapandemin. Genom att uppmärksamma och ta ställning till pandemirelaterade klagomål ges vägledning inför kommande sådana prövningar. Vad jag ofta i mina beslut har kommit fram till är att lagstiftningen inte har tagit höjd för de utmaningar som följer av en pandemi. Detta är jag inte ensam om att ha insett och regeringen har tillsatt ett antal utredningar för att se över lagstiftningen. Detta har föranlett mig att skicka kopior av ett antal beslut till utredningen Författningsberedskap inför framtida pandemier. Ett sådant exempel är ett beslut där frågan var om det fanns rättsligt stöd för ett regemente att isolera värnpliktiga med hänsyn till risk för smittspridning av covid-19. I ett annat beslut handlade det om en regions hantering av vaccinationer mot covid-19 av persongruppen 65 år eller äldre. I dessa beslut har jag haft anledning att kritisera myndigheter för att inte ha följt de regler som gällde, men samtidigt har jag väckt frågan om inte lagstiftningen borde ses över och att ett grundläggande fel ligger i att regelverken inte är anpassade till en pandemi. Detta visar på att det ligger ett mycket stort värde i JO:s klagomålshantering. Genom den överblick som vi på detta sätt får av de problem som människor möter och som myndigheter inte alltid kan svara upp mot, kan vi förse lagstiftaren med konkreta exempel på fall som lagstiftningen inte har tagit höjd för.

Det har kommit in ett stort antal klagomål som avser Tillväxtverkets hantering av stöd vid korttidsarbete. Jag meddelade ett kritikbeslut när det gäller hanteringen som jag sedan hänvisade till i efterföljande avskrivningsbeslut när klagomålen avsåg liknande brister. I beslutet fick Tillväxtverket allvarlig kritik för dröjsmål med att överlämna överklaganden till förvaltningsrätten. I beslutet hänvisade jag bl.a. till ett yttrande över promemorian Tillfälliga nedstängningar och förbud för att förhindra spridning av sjukdomen covid-19, där JO framhöll vikten av att de myndigheter som får i uppdrag att handlägga olika stödåtgärder har kunskap, systemlösningar och bemanning för att kunna hantera ärendena på ett skyndsamt och rättssäkert sätt.

Pandemin har tydliggjort vilka möjligheter digitala tjänster kan erbjuda men också hur de som befinner sig i ett digitalt utanförskap drabbas. Vid mina kontakter med ombudsmän i andra europeiska länder har jag insett att detta är en fråga som diskuteras flitigt i dessa dagar. På många håll uppfattas det som att dessa problem har ökat i och med och efter pandemin som ett resultat av en mer tilltagande digitalisering. Jag kan också se i min egen granskning att detta är problem som vi har även i Sverige. Som exempel kan nämnas hanteringen av provtagning för covid-19 där vissa regioner krävde mobilt bank-id för att över huvud taget kunna boka tid för provtagning. Ett annat exempel är ett ärende där E-hälsomyndigheten prioriterade en digital lösning för utfärdande av vaccinationsbevis, vilket förutsatte att den enskilde hade e-legitimation. Jag framhöll att långt ifrån alla enskilda är vana vid, eller hyser förtroende för, digitala verktyg och tjänster samt att vissa enskilda också saknar möjlighet att använda sig av exempelvis e-legitimation. Myndigheterna måste dock vara tillgängliga och erbjuda lämpliga kommunikationsvägar även för dessa människor. I ett annat beslut kritiserade jag Bolagsverket för vägran att ta emot kontant betalning vid utlämnande av kopior av allmänna handlingar. Det kan finnas anledning för mig att särskilt uppmärksamma problem relaterade till digitalt utanförskap under det kommande året.

När det gäller de allmänna förvaltningsdomstolarna kan jag konstatera att de på många håll fortfarande har problem med alltför långa handläggningstider. Flera ärenden under senare år visar att domstolarna visserligen har lagt ned ett stort arbete för att komma till rätta med målbalanserna och förkorta sina handläggningstider men att problemen kvarstår och i vissa fall har förvärrats. Detta är en mycket bekymmersam utveckling. Jag har därför anledning att särskilt uppmärksamma förvaltningsdomstolarnas handläggningstider bl.a. i det kommande årets inspektionsverksamhet.