JO Thomas Norling

Övergripande redovisning av iakttagelser under 2024

De frågor som ligger inom mitt ansvarsområde rör socialförsäkringen och socialtjänsten, inklusive tvångsvården av missbrukare och unga. Min tillsyn omfattar även de ärenden som gäller tillämpningen av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade samt arbetsmarknadsärendena.

I tillsynsverksamheten får vi ombudsmän en god kännedom om myndigheterna och deras verksamhet, men också om de problem och utmaningar som de har med att varje dag leva upp till de krav som ställs på dem. Den kunskapen får vi inte bara genom klagomålshanteringen utan också vid våra inspektioner.

Under det aktuella verksamhetsåret har jag oftare än tidigare iakttagit att flera myndigheter inom mitt ansvarsområde hänvisat till sina svårigheter att bedriva en verksamhet som uppfyller kraven på god förvaltning. Brister och fel förklaras av otillräckliga resurser och arbetsanhopning. De framhåller även att de har svårt att skaffa den kompetens som verksamheten förutsätter för att kunna vara både effektiv och rättssäker. Det väcker frågor om vad det är som skapar förtroende hos allmänheten för de myndigheter som jag granskar. Det får mig också att fundera på hur mina uttalanden i tillämpningsfrågorna ska kunna få genomslag och bidra bättre till en kvalitetsökning i myndighetsutövningen. På samma gång som enskilda kan ha befogat höga förväntningar på myndigheternas handläggning av ärenden kan deras åtgärder mot enskilda vara både mycket ingripande och integritetskänsliga. I klagomålshanteringen har det förekommit åtskilliga exempel på att myndigheterna inte alltid klarat av att agera så korrekt och förtroendefullt som det förväntas av dem.

Gemensamt för flera av de stora myndigheter som är föremål för min tillsyn är att de betalar ut ersättningar från välfärdssystemen. Det gäller t.ex. Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten. Även arbetslöshetskassorna har en viktig uppgift här. Arbetslöshetsförsäkringen fyller materiellt sett samma syfte som övriga traditionella socialförsäkringar, nämligen att ersätta inkomstbortfall. Besluten i ärenden om sådana ersättningar har en mycket stor betydelse för enskildas liv och ekonomi. Det är därför viktigt att arbetslöshetskassorna inte brister i tillgänglighet och service och att de handlägger sina ärenden så snabbt som möjligt utan att rättssäkerheten eftersätts (dnr 6693-2023 och 6944-2023).

Även under det här verksamhetsåret har jag haft anledning att upprepa min tidigare kritik om att myndigheterna i många fall handlägger sina ärenden alltför långsamt eller att grundläggande förvaltningsrättsliga bestämmelser frångås medvetet eller inte tillämpas korrekt (dnr 10065-2023). Det har också hänt att jag varit kritisk därför att en myndighet vidtagit åtgärder som helt saknat lagstöd. I sådana situationer förstår jag att allmänhetens tilltro till myndigheternas förmåga att agera rättssäkert sviktar. Det är särskilt allvarligt när ärendena gäller barn och unga och det finns påtagliga skyddsaspekter.

En stor del av den kritik som jag behövt rikta mot myndigheterna under året har avsett landets socialnämnder (se t.ex. dnr 4795-2023 och 4879-2023). Jag har också kritiserat Statens institutionsstyrelse (SiS) för myndighetens inblandning i ett ärende där ett elvaårigt barn suttit frihetsberövad på ett särskilt ungdomshem under 13 dagar utan laglig grund (dnr 3348-2023). I ett annat ärende har jag uttalat mig om lagligheten i SiS åtgärd att låta intagna som är föremål för ett beslut om vård i enskildhet vistas tillsammans med andra intagna utan att beslutet först upphävs (dnr 1469-2023).

Under året har jag också uppmärksammat vissa företeelser i förvaltningen som tidigare inte varit lika tydliga i min tillsyn. Det gäller ärenden där myndigheten i fråga haft svårigheter att korrekt tillgodose de rättigheter som personer med funktionsnedsättning tillförsäkrats i lagstiftningen (se t.ex. dnr 5149-2023, 6938-2023 och 7354-2023). I andra ärenden har myndigheterna visat en oförmåga i vissa fall att tillräckligt beakta skyddet för enskildas personliga integritet. Det här är frågor som jag kommer att bevaka i mitt fortsatta tillsynsarbete.

I min tillsyn har jag vid upprepade tillfällen kritiserat t.ex. socialnämnder för att ha gjort hembesök utan att det funnits rättsliga förutsättningar för det (dnr 9539-2023). Här är integritetsskyddsaspekterna påtagliga. Jag har även i år haft svårt att förstå att socialnämnderna i de situationer som varit aktuella inte haft en större kunskap om att socialtjänstens insatser ska bygga på respekt för människors medbestämmanderätt och integritet och hur de kraven i socialtjänstlagen ska omsättas i praktiken.   

I två beslut som gällde Försäkringskassans kontrollutredningar kunde jag konstatera att också den myndigheten brustit på olika sätt i sin hänsyn till den enskildes personliga integritet. Försäkringskassan har i uppgift att kontrollera och, inom ramen för de befogenheter som utredningsskyldigheten ger myndigheten, utreda ärenden där den av olika skäl misstänker att en enskild har fått eller försökt få ersättning utan att ha rätt till det. För att den enskildes personliga integritet inte ska kränkas genom utredningsåtgärderna krävs det bl.a. att Försäkringskassan beaktar den allmänna proportionalitetsprincip som kommer till uttryck i 5 § förvaltningslagen. Den innebär att Försäkringskassan innan den väger olika intressen mot varandra måste ta ställning till om den åtgärd som den anser sig behöva vidta i kontrollutredningen uppfyller principens krav på lämplighet och nödvändighet.

I det ena fallet (dnr 8143-2023) framkom det att Försäkringskassan inlett en kontrollutredning efter att ha fått uppgifter om att en enskild som uppbar sjukpenning samtidigt ägnade sig åt bl.a. försäljning i en omfattning som medförde att rätten till sjukpenning kunde ifrågasättas. Jag kritiserade Försäkringskassan därför att myndigheten i samband med utredningen hade ställt frågor till flera privatpersoner utan att det behövdes och åtgärden därför utgjorde ett omotiverat integritetsintrång. I det andra fallet (dnr 4013-2023) gjordes ett oanmält hembesök i en kontrollutredning om assistansersättning. Jag uttalade att Försäkringskassan borde ha föranmält besöket för att undvika att den enskilde kände sig tvungen att släppa in myndighetens personal i sin bostad. Av dokumentationen i ärendet kunde man inte dra slutsatsen att samtycke hade hämtats in från den enskilde. Tvärtom antydde dokumentationen att handläggarna uppträdde på ett sätt som gav den enskilde intrycket att hon inte hade något annat val än att acceptera att de gick in i bostaden.

Jag har även tidigare år kritiserat Försäkringskassan för att inte göra sina kontrollutredningar med tillräcklig noggrannhet och med den hänsyn till de enskildas integritet som krävs. Även detta är något som jag kommer att bevaka i mitt fortsatta tillsynsarbete.