JO Katarina Påhlsson

Övergripande redovisning av iakttagelser under 2024

Min tillsyn har omfattat Kriminalvården och övervakningsnämnderna, Kronofogdemyndigheten, överförmyndarväsendet samt organ inom kultursektorn så­som museer och bibliotek, Riksarkivet, Riksantikvarieämbetet och Myndigheten för press, radio och tv.

Tidigare hade jag också tillsynsansvar för bl.a. de allmänna domstolarna och jag behöll ett par sådana ärenden vid en omorganisation årsskiftet 2023/24. Ett ärende avsåg mitt initiativ att granska Domstolsverkets införande av ett nytt verksamhetsstöd för tingsrätterna, Digitalt brottmålsavgörande (DiBa). Undersökningen var särskilt inriktad på hur systemet tillgodosåg domstolarnas självständighet enligt regeringsformen och intresset av rättssäkerhet. Det är naturligtvis helt centralt att de digitala lösningar som en myndighet väljer är förenliga med relevant rättslig reglering och att verktyg som tillhandahålls just domstolarna utformas med iakttagande av grundläggande principer i en rättsstat. Dessvärre visade det sig att DiBa var behäftat med flera fel och brister, en del mycket allvarliga, när Domstolsverket lanserade systemet i oktober 2022 och en del kvarstod vid min granskning. Det förekom t.ex. att verksamhetsstödet gjort det svårt för den enskilda domaren att utforma domen rättsligt korrekt och språkligt begripligt. Systemet var inte heller riktigt anpassat för att hantera de större brottmålen. Jag bedömde att det fanns situationer där DiBa inneburit uppenbara svårigheter för den ansvariga domaren att formulera det domslut som rätten hade bestämt, och enligt mig hade systemet inte gett domaren fullgoda förutsättningar att utöva sitt ämbete. Vidare menade jag bl.a. att det var ytterst tveksamt om Domstolsverket hade tillhandahållit domstolarna det administrativa stöd och den service som ingår i verkets uppgift. Beslutet finns med i sin helhet i ämbetsberättelsen.

Under året avslutade jag ett fokus som jag en tid haft i min tillsyn över Kriminalvården, nämligen intagnas kontakter med omvärlden. Några beslut presenterade jag redan förra året. Jag tar visserligen fortfarande emot en hel del anmälningar som rör enskilda häktens och anstalters hantering av framför allt intagnas försändelser och det finns några utestående ärenden där jag har tagit initiativ för att behandla de aktuella frågorna. Det finns alltså anledning att återkomma till saken, men i ämbetsberättelsen återges nu bl.a. en kartläggning av hur Kriminalvården förmår upprätthålla rätten för intagna att ta emot besök. Inte helt oväntat har det mycket ansträngda beläggningsläget haft en negativ inverkan även på detta område. Kriminalvården har tagit besöksrum i anspråk för att inkvartera fler och fler intagna. Det visade sig t.o.m. att en anstalt sedan några år arrangerade vissa besök i sin sporthall för ett antal intagna och deras anhöriga samtidigt. Utvecklingen ger skäl till oro.

På grund av den stora platsbristen inom Kriminalvården har myndigheten beslutat att intagna ska dela celler i betydligt större omfattning än tidigare, och det gäller i såväl befintliga som nybyggda lokaler. Det här gav mig skäl att besluta om en särskild inspektionsserie för att undersöka vilka konsekvenser och risker dubbelbeläggning i häkte och anstalt kan få för dessa frihetsberövade personer. Under året som gick genomfördes elva inspektioner. Inget verksamhetsställe kände till besöket i förväg. Undersökningen har ägt rum inom ramen för JO:s särskilda Opcat-uppdrag, som grundar sig på Sveriges åtagande enligt FN:s antitortyrkonvention och tilläggsprotokoll. Syftet med den verksamheten är att arbeta förebyggande och analysera omständigheter som kan innebära risker för tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Två rapporter med redovisningar av inhämtade uppgifter, inte minst från samtal med de intagna, och andra iakttagelser samt mina rekommendationer kommer att publiceras i början av 2025 – en rapport avser förhållandena inom häktesverksamheten och en desamma inom anstaltsverksamheten. 

Även i min klagomålshantering beträffande Kriminalvården har jag under det senaste året haft ett visst fokus på dubbelbeläggningen. De ärendena har varit mer inriktade på rättsliga frågeställningar. Flera av dessa beslut finns på JO:s webbplats, några dessutom i ämbetsberättelsen.

JO:s tillsyn förutsätter att myndigheterna och enskilda befattningshavare medverkar i utredningen av ett ärende. Jag förväntar mig därför att den myndighet som är föremål för en granskning gör det som är möjligt för att klarlägga sakförhållandena, exempelvis genom att gå igenom alla relevanta dokument och inhämta information från samtliga befattningshavare som kan bidra till myndighetens egen undersökning. Den grundlagsreglerade skyldigheten i 13 kap. 6 § regeringsformen för den som står under JO:s tillsyn att lämna upplysningar och yttranden innebär att en enskild tjänsteman inte kan avstå från att lämna uppgifter som kan ha betydelse och han eller hon måste dessutom sanningsenligt beskriva sina tjänsteåtgärder och sitt handlande. Det är vidare självklart att jag eller JO:s medarbetare ska få prata enskilt med frihetsberövade. Det här har jag fått anledning att ta upp vid några tillfällen under det gångna året och beslut med sådana uttalanden från min sida redovisas längre fram.

I sin verksamhet ska såväl domstolar som förvaltningsmyndigheter liksom andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. I mitt uppdrag som JO ska jag särskilt vaka över att denna objektivitetsprincip följs. Principen aktualiseras i en mängd olika frågeställningar och rättsliga sammanhang, också när en myndighet informerar eller kommunicerar via sociala medier. I ett fall granskade jag ett inlägg som ett bibliotek hade gjort på en sådan plattform. Enligt inlägget kunde utgallrade böcker hämtas gratis och det illustrerades med en bild på böcker av en och samma författare. Informationen kunde enligt min mening uppfattas som en reaktion på åsikter som författaren hade gett uttryck för i media. Jag kom fram till att publiceringen inte var förenlig med objektivitetsprincipen och att den dessutom var ägnad att skada allmänhetens förtroende för biblioteks­verksamheten. Det går att läsa beslutet i årets ämbetsberättelse. Objektivitets­principen är alltså en grundbult i vår rättsordning och jag kommer det närmaste året att ha ett särskilt fokus på efterlevnaden i de olika offentliga verksamheter som omfattas av min tillsyn.