En undersökning av hur 11 och 12 §§ förvaltningslagen tillämpas hos några olika myndigheter

I förvaltningslagen (2017:900), FL, finns bestämmelser som har till syfte att stärka enskildas ställning vid långsam handläggning. Dessa innebär att en myndighet i vissa fall och på visst sätt ska underrätta den enskilde om att handläggningen försenas (11 § FL) samt att den enskilde under vissa omständigheter
kan begära att få sitt ärende avgjort (12 § FL). I den löpande granskningen av klagomålsärenden har det framkommit att vissa myndigheter ibland inte tillämpar 11 och 12 §§ alls eller tillämpar dem olika sinsemellan. En möjlig förklaring till det kan vara att det är oklart för myndigheterna hur bestämmelserna ska tillämpas.

JO Thomas Norling har inom ramen för ett större projekt undersökt hur 11 och 12 §§ tillämpas hos några olika myndigheter inom hans ansvarsområde. Undersökningen har omfattat nio olika myndigheter: Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten och sex kommunala nämnder. Inom ramen för undersökningen har fyra av dessa myndigheter inspekterats.

Ett syfte med undersökningen har varit att tydliggöra JO:s syn på hur bestämmelserna bör tillämpas och att ge myndigheterna vägledning i detta. I beslutet gör JO vissa generella uttalanden om hur bestämmelserna bör tillämpas.

Ytterligare en avsikt har varit att undersöka om 11 och 12 §§ fyller syftet att stärka den enskildes ställning vid långsam handläggning. Resultatet av undersökningen visar att det finns stora brister vid tillämpningen av bestämmelserna, framför allt när det gäller 11 §. Det har också kommit fram att bestämmelserna uppfattas som svåra och resurskrävande för myndigheterna. JO har därför svårt att se att bestämmelserna har fått den avsedda effekten att snabba på handläggningen och stärka den enskildes
ställning vid långsam handläggning.