Allvarlig kritik mot en chefsöverläkare vid Rättspsykiatriska kliniken, Säters sjukhus, och en chefsöverläkare vid Område Psykiatri, Östersunds sjukhus, för behandlingen av en patient som gavs öppen rättspsykiatrisk vård

En patient som gavs öppen rättspsykiatrisk vård skulle som villkor för vården bl.a. avhålla sig från droger och underkasta sig drogtester. Patienten lämnade vid ett besök på kliniken ett urinprov som vid s.k. screening visade positivt när det gällde amfetamin. Det uppstod då misstanke om att patienten hade använt droger i strid med villkoren för vården. Patienten informerades om att han kunde välja mellan att antingen stanna kvar frivilligt på kliniken till dess att urinprovet hade verifierats eller att man annars skulle ta ställning till att konvertera den öppna vården till sluten rättspsykiatrisk vård. Patienten stannade kvar på avdelningen i sju dagar. Screeningtestet hade då analyserats och visade negativt resultat.

I en anmälan till JO klagade patienten på de berörda chefsöverläkarna och uppgav att han hade varit frihetsberövad eftersom han inte stannade kvar på kliniken av fri vilja.

JO uttalar till att börja med att ett resultat som visats vid ett screeningtest bör användas med försiktighet eftersom resultatet inte är tillräckligt tillförlitligt. Då ett positivt resultat kan visa sig vara felaktigt bör ingripande beslut gentemot en patient inte grundas enbart på ett sådant test. JO kritiserar de berörda chefsöverläkarna och menar att de haft en felaktig utgångspunkt, att det var en självklarhet att patienten skulle vara föremål för sluten vård tills drogtestet hade verifierats. I stället borde man ha tillämpat en försiktighetsprincip och noga övervägt om andra mindre ingripande åtgärder kunde vara tillräckligt.

JO uttalar vidare kritik mot en chefsöverläkare för att han inte begärde att analysen skulle tas med förtur. För patienten var resultatet av analysen avgörande för om han skulle behöva vara kvar inom den slutna vården eller inte.

När det gäller frågan om patientens vistelse på kliniken var frivillig eller inte uttalar JO bl.a. följande: För att ett samtycke ska kunna ligga till grund för en vårdåtgärd krävs att frivilligheten är reell. En vårdåtgärd får inte genomföras efter hot om någon sanktion eller andra former av påtryckningar. Patienten måste ha fått information om alternativen som finns. Först då kan en patient lämna ett informerat samtycke. Samma resonemang kan föras när det gäller frågan om intagning för sluten vård enligt hälso- och sjukvårdslagen (HSL). I en situation som den nu aktuella där patienten har befunnit sig i ett uppenbart beroendeförhållande till läkarna måste det ställas höga krav när det gäller att försäkra sig om att frivillighet föreligger. JO anser att innehållet i den information som patienten fick inte uppfyllde de krav på tydlighet, saklighet och fullständighet som måste ställas för att patienten skulle kunna fatta ett välgrundat beslut. Intrycket av journalanteckningarna är också att informationen har lämnats på ett sådant sätt att patienten inte kan ha uppfattat att han hade något annat val än att stanna på kliniken. Under dessa förhållanden, där patienten med fog uppfattat sig vara tvungen att gå med på läkarnas krav, finns det enligt JO:s mening inget verkligt samtycke. Patienten framförde också tydligt sitt missnöje. Det måste ha stått klart för sjukvårdspersonalen att det inte fanns något reellt samtycke till HSL-vård. Sjukvården borde därför ha tagit ställning till om förutsättningarna för återintagning till sluten rättspsykiatrisk vård var uppfyllda och i sådant fall antingen ha gjort en anmälan till förvaltningsrätten eller meddelat ett interimistiskt beslut om sådan vård.

Genom sjukvårdens hantering betogs patienten sin rätt att få saken prövad av domstol. JO uttalar i denna del allvarlig kritik mot de berörda chefsöverläkarna.

JO behandlar slutligen den omständigheten att patienten inte fick ha någon ute-vistelse i avvaktan på verifieringen av testresultatet. Detta är givetvis oförenligt med ståndpunkten att det rörde sig om frivillig vård. Eftersom patienten inte var intagen för sluten rättspsykiatrisk vård fanns det inget stöd för att hindra honom från att lämna kliniken. JO kritiserar chefsöverläkaren som beslutat i frågan.

JO konstaterar att chefsöverläkarnas hantering har brustit i flera avseenden och att hanteringen har inneburit ett ingrepp i patientens rörelsefrihet som inte har haft stöd i lag. JO ser mycket allvarligt på detta.