Socialnämnden i Västerviks kommun får allvarlig kritik för att nämnden låtit vården enligt 3 § LVU av en ung man upphöra utan att ha gjort en utredning om saken och utan att ha fattat ett beslut om att vården skulle upphöra

Migrationsverket anvisade en ensamkommande pojke till
Västerviks kommun när han kom till Sverige 2014. Han blev föremål för vård enligt 3 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, och var under hösten 2016 placerad vid ett av Statens institutionsstyrelses ungdomshem. Nämnden beslutade med stöd av 11 § LVU att pojkens placering vid hemmet skulle avslutas den 12 december 2016, när han fyllde 18 år. Som skäl för detta angav nämnden att ansvaret för honom då övergick till Migrationsverket. Pojken lämnade hemmet den 12 december 2016, och kort därefter avslutade nämnden hans ärende.

I beslutet konstaterar JO att bestämmelserna i LVU även gäller för ensamkommande barn och unga. Av 21 § LVU framgår att socialnämnden ska besluta att vård med stöd
av 3 § LVU ska upphöra när den inte längre behövs och att sådan vård får fortsätta som längst till det att den unge fyller 21 år. Om nämnden får uppgift om att den unge inte längre är i behov av vård med stöd av LVU ska nämnden inleda en utredning och därefter ta ställning till saken i ett formellt beslut.

Nämnden lät i praktiken vården av pojken upphöra samma dag som han fyllde 18 år. Nämnden har uppgett att ansvaret för honom då övergick till Migrationsverket. JO påpekar att vård med stöd av 3 § LVU endast kan upphöra av det skälet att den unge inte längre har något vårdbehov eller att han eller hon fyller 21 år. Detta innebär att vården fortsätter oberoende av om den unge fyller 18 år under vårdtiden om han eller hon är i behov av vård enligt LVU. Nämnden saknade möjlighet att låta vården av pojken med stöd av 3 § LVU upphöra enbart av det skälet att han fyllde 18 år.

Det har också kommit fram att nämnden inte utredde om vården av pojken kunde upphöra och inte heller fattade ett formellt beslut om att vården skulle upphöra. Nämnden tycks ha varit av uppfattningen att beslutet om att avsluta pojkens placering vid hemmet med stöd av 11 § LVU även innebar att vården av honom upphörde. JO konstaterar att nämnden inte tycks ha förstått skillnaden mellan ett beslut enligt 11 § LVU, som handlar om hur vården av den unge ska ordnas – t.ex. att han eller hon ska vara placerad i ett visst hem, och ett beslut enligt 21 § LVU, om att vården ska upphöra. Detta tyder på omfattande kunskapsbrister hos nämnden gällande bestämmelserna i LVU. Bristerna i handläggningen av pojkens ärende är sådana att JO riktar allvarlig kritik mot nämnden.