Den moderna användningen av termen ”ombudsman” började med Justitieombudsmannen i Sverige. Året var 1809. Nu finns ombudsmannafunktioner av olika slag i alla världsdelar och ca 140 länder.
Källa för denna text bland annat JO – i riksdagens tjänst av Hans-Gunnar Axberger.
Justitieombudsmannen instiftades genom stöd av den regeringsform som kom sig av revolutionsåret 1809. Med Gustav III:s envälde i färskt minne skapades ett system för riksdagskontroll av den styrande makten.
Någon klar förebild fanns inte. JO var en nyhet, uppfunnen under grundlagsarbetet.
Enligt 1809 års regeringsform skulle makten fördelas mellan kung och riksdag. Kungen skulle utse Justitiekanslern (JK) och riksdagen skulle utse Justitieombudsmannen (JO). Det främsta syftet med ämbetet som justitieombudsman var att få en tillsyn i medborgarnas intresse som var helt självständig i förhållande till den styrande makten. I likhet med JK skulle JO vara en åklagare med uppgift att ha tillsyn över domares och ämbetsmäns tillämpning av lagen. JO skulle bland annat verka för en enhetlig rättstillämpning och påtala oklarheter i lagstiftningen. Hans verksamhet skulle bedrivas genom inspektioner och handläggning av klagomål.
Det kan dock härvid icke undfalla den filantropiske Medborgaren, att fången redan under rannsakningstiden /…/ är nästan satt utur tillfälle att förtjäna nödtorftigt underhåll i stället för den knappa han av Staten åtnjuter, och vilken utan ersättning faller densamma till last.
L. A. MANNERHEIM, ur Ämbetsberättelse nr 1, Stockholm den 2 Januari 1811.
Till första justitieombudsman valdes den 60-årige Lars August Mannerheim, en erfaren ämbetsman och politiker. Sedan 1790-talet hade han hört till oppositionen mot det gustavianska styret. Det har sagts att det var Mannerheim som under lagstiftningsarbetet förde fram tankarna om ämbetet som justitieombudsman. Han ska ha talat om behovet av ”en moderator mellan konung och folk”.
Mannerheims funktion blev främst att hjälpa fram en långsamt spirande rättsstat snarare än att vaka över fri- och rättigheter som då ännu inte fanns. Det tidiga 1800-talets Sverige var ett utpräglat klassamhälle, där många människor levde under stora umbäranden. Den nya författningen skyddade tryckfriheten, men just inga andra av vår tids mänskliga rättigheter. Mannerheim ägnade kraft och engagemang åt sociala frågor, framför allt genom sina långa inspektionsresor. Vid besök på fängelser kunde han anmärka på ordning, renlighet och matens kvalitet. Iakttagelserna kunde leda till politiska initiativ.
När Mannerheim fyllt 73 sa han till riksdagen att han nått en ålder som påminde om vila och såg fram emot att ämbetet överlämnades till någon annan.
Till en början präglades JO:s roll av åklagarfunktionen. De ärenden som kom till JO lämnades antingen utan åtgärd eller ledde till åtal.
JO kom så småningom att utveckla en praxis som innebar att ämbetet lät bli att åtala i ringa fall och i stället lät saken bero med en erinran. Denna utveckling godtogs år 1915 av riksdagen genom att en särskild åtalsunderlåtelserätt togs in i JO-instruktionen.
Reglerna om rätt för JO att låta bli åtal när det var fråga om fel som inte var av allvarlig beskaffenhet utgjorde ända fram till antagandet av 1975 års JO-instruktion den enda formella grunden för kritiska uttalanden från JO:s sida. I den mån ett visst förfarande inte kunde läggas en befattningshavare till last som ett straffbart fel och det därför inte fanns någon grund för ett beslut om åtalsunderlåtelse, grundade sig ett kritiskt eller vägledande uttalande från JO:s sida endast på en praxis som utvecklats inom ämbetet. Denna praxis prövades och godkändes av riksdagen år 1964.
Beslutet år 1975 att avskaffa den särskilda åtalsunderlåtelserätten hängde samman med att man samtidigt genomfört den så kallade ämbetsansvarsreformen. Den innebar bland annat att de offentliga befattningshavarnas straffrättsliga ansvar kraftigt begränsades. Det ansågs mot den bakgrunden inte längre finnas något behov av en sådan rätt för JO att underlåta åtal. De ärenden som JO tog upp till utredning skulle vara underkastad samma regler om åtalsplikt och åtalsunderlåtelse som de allmänna åklagarna.
Utvecklingen innebär att att tyngdpunkten för JO-ämbetets roll successivt har blivit en vägledande och rådgivande funktion. Uppgiften att förebygga fel och att allmänt verka för en riktig rättstillämpning har kommit att få företräde framför åklagaruppgiften.
1809 JO-ämbetet inrättas i och med 1809 års regeringsform.
1810 Den första justititeombudsmannen (JO) väljs, Lars Augustin Mannerheim.
1915 En militieombudsman, MO, inrättas för att vaka över att missförhållanden inte brer ut sig inom landets krigsmakt.
1941 Ombudsmännens (JO & MO) valperiod utökas från ett till fyra år.
1957 Kommunala myndigheter förs in under JO:s tillsyn.
1967 MO-ämbetet avskaffas och antalet JO utökas till tre stycken.
1975 Antalet JO utökas till fyra stycken.
