Sök JO-beslut

Efter att den enskilde hade anmält till Pensionsmyndigheten att pension hade betalats ut felaktigt dröjde det nästan två och ett halvt år innan myndigheten började handlägga ärendet om återkrav. Det är enligt JO oacceptabelt att låta ett ärende bli liggande helt utan åtgärd i två och ett halvt år. I det här ärendet var situationen dessutom sådan att både myndigheten och den enskilde redan då utbetalningen gjordes kunde konstatera att den var felaktig och skulle återbetalas. Att Pensionsmyndigheten trots det låtit ärendet ligga är enligt JO inte godtagbart. JO ser allvarligt på det inträffade och kritiserar Pensionsmyndigheten för den långsamma handläggningen.

I beslutet konstateras även att handläggningstiderna i Pensionsmyndighetens återkravsärenden generellt sett är långa. Under 2024 avgjorde myndigheten många äldre ärenden som blivit liggande sedan tidigare. JO påpekar i anledning av det att huvudregeln är att ärenden ska avgöras i åldersordning (se JO t.ex. 2023 s. 363, dnr 6368-2022).

Sedan Försäkringskassan hade beslutat att återkräva föräldrapenning som betalats ut felaktigt för 255 dagar, dröjde det sju månader innan
dagarna återställdes så att den enskilde på nytt kunde ansöka om föräldrapenning. Åtgärden dröjde trots att den enskilde vid upprepade tillfällen hade kontaktat myndigheten och bett om att dagarna skulle återställas. Myndigheten lämnade vid dessa samtal inte heller någon information om att den enskilde kunde ansöka om
föräldrapenning via pappersblankett i stället. Innan dagarna återställdes fyllde barnet fyra år. Av 12 kap. 12 § tredje stycket socialförsäkringsbalken framgår att när ett barn fyller fyra år ska samtliga föräldrapenningdagar utöver 96 dagar tas bort. När den
enskildes dagar i det aktuella ärendet väl återfördes förverkades drygt 200 av de återställda dagarna. Försäkringskassan får allvarlig kritik för dröjsmålet med att verkställa återkravsbeslutet genom att återställa de återkrävda dagarna och för bristande service. JO är i beslutet särskilt kritisk mot att ingen på myndigheten tog ett övergripande ansvar för ärendet som berörde flera avdelningar och att inga åtgärder
vidtogs trots AA:s påminnelser.

I oktober 2022 riktade chefsJO kritik mot IVO för långsam handläggning av ett ärende om journalförstöring. Vidare uttalade han att den generella handläggningstid som angavs på myndighetens webbplats i fråga om journalförstöringsärenden - cirka ett år - normalt framstår som alltför lång och att situationen var mycket bekymmersam.

ChefsJO har nu, med utgångspunkt i en anmälan som kom in till JO i maj 2024, följt upp det som kom fram vid den tidigare granskningen. IVO får kritik för passiv och långsam handläggning av det journalförstöringsärende som anmälan avser. Vidare konstaterar ChefsJO med oro att den genomsnittliga handläggningstiden för journalförstöringsärenden i dag är lika lång som vid den föregående granskningen, dvs. ett år. Under en period har läget varit ännu allvarligare med handläggningstider på cirka 20 månader. ChefsJO understryker att långa handläggningstider inte bara drabbar enskilda personer utan också medför en risk för att allmänhetens förtroende för myndighetens verksamhet skadas. IVO har redogjort för de åtgärder som myndigheten har vidtagit och planerar att vidta för att komma till rätta med problemet. ChefsJO:s uppfattning är att beskrivningen av åtgärderna - med undantag för tillförandet av extra medel - saknar den konkretion som kan förväntas med hänsyn till det allvarliga läge som råder. Han förutsätter att IVO nu snarast vidtar de konkreta och effektiva åtgärder som krävs för att myndigheten så fort som möjligt ska kunna komma till rätta med handläggningstiderna.

JO har under senare år i flera beslut kritiserat IVO för långsam handläggning av klagomålsärenden.

I en anmälan till JO klagade en anmälare på IVO för långsam handläggning av ett klagomålsärende. Handläggningstiden i det ärendet uppgick till två år och två månader. ChefsJO konstaterar att handläggningstiden klart har överstigit vad som är rimligt och acceptabelt och kritiserar IVO för den långsamma handläggningen av ärendet. ChefsJO konstaterar vidare att det av utredningen framgår att IVO:s handläggningstider för klagomålsärenden även generellt sett är för långa. ChefsJO har för avsikt att följa myndighetens utveckling på området.

Mot bakgrund av att Riksrevisionen genomför en granskning av IVO:s hantering av klagomål på hälso- och sjukvårdsområdet lämnar chefsJO över en kopia av beslutet till Riksrevisionen för kännedom.

I en förundersökning om bl.a. bedrägeri vidtog Polismyndigheten under fyra år i princip inga utredningsåtgärder alls. Förundersökningen lades sedan ned med hänvisning till preskription. JO konstaterar att en sådan passiv handläggning är oacceptabel och i strid med rättegångsbalkens skyndsamhetskrav. JO ser allvarligt på det som kommit fram och kritiserar Polismyndigheten.

JO har vid flera tillfällen de senaste åren riktat kritik mot Polismyndigheten för långsam handläggning av förundersökningar som gäller bedrägeri och andra typer av förmögenhetsbrott. Enligt JO riskerar brister av detta slag i Polismyndighetens utredningsverksamhet att allvarligt skada allmänhetens förtroende för myndigheten. JO betonar att det är mycket angeläget att Polismyndigheten fortsätter arbetet med att minska handläggningstiderna för utredningar om förmögenhetsbrott.

Vid ett s.k. oenighetssamtal inom ramen för en lönerevision togs det upp med den berörda medarbetaren att hon gjort en JO-anmälan. Utifrån JO:s konstitutionella uppdrag uttalar JO att var och en har rätt att göra en anmälan till JO utan att löpa någon som helst risk för kritik eller någon form av repressalie från en offentlig arbetsgivare.

Utredningen ger inget exakt svar på hur JO-anmälan togs upp vid oenighetssamtalet eller syftet med det. JO har dock förståelse för att den berörda medarbetaren fick intrycket att JO-anmälan var något som kunde påverka hennes situation på ett negativt sätt. Länsstyrelsen kan inte undgå kritik för att JO-anmälan nämndes vid samtalet.

En person dömdes till skyddstillsyn med särskild föreskrift om att på anmodan av frivården lämna prover för att styrka drogfrihet. I domen angavs inte hur länge det skulle gälla men av lag framgår att föreskrifter får beslutas för högst ett år åt gången. När det hade gått ett år uppmärksammade inte frivården att giltighetstiden för föreskrifterna hade löpt ut och fortsatte att anmoda den dömde att lämna urinprov.

JO uttalar att oavsett orsak eller förklaring är det fullständigt oacceptabelt att frivården vid flera tillfällen tvingade den enskilde att lämna urinprov utan att det fanns lagliga förutsättningar för det. Kriminalvården får därför allvarlig kritik.

Det här är det tredje ärendet hos JO på relativt kort tid där det har kommit fram omfattande brister i flera led vid hanteringen av skyddstillsynspåföljder. Det har handlat om bristfälliga verksamhetsstöd och otillräckliga kontroller såväl som enskilda tjänstemän som felat. I samtliga fall har det drabbat den enskilde, som blivit föremål för insatser som saknat laglig grund. JO får uppfattningen att det inte är fråga om
endast enstaka misstag vid vissa frivårdskontor utan att problemen har en mer systematisk karaktär. Det gör henne mycket bekymrad och hon ser det som absolut nödvändigt att Kriminalvården snarast utreder vilka åtgärder som behöver vidtas för att komma till rätta med detta och sedan prioriterar arbetet med att genomföra dessa.

Häktet Uppsala har slutat tillhandahålla intagna hårtrimrar och har inte heller i övrigt erbjudit dem möjlighet att klippa sig.

I beslutet uttalar JO att det framstår som självklart att en intagen kan behöva klippa sig och att det närmast kan jämställas med att kunna sköta sin personliga hygien under frihetsberövandet. Hon utgår från att det funnits intagna som saknat möjlighet att klippa sig eller hålla efter sitt hår och det även under en inte obetydlig period. Enligt JO står det i strid med en human kriminalvård och riktar därför kritik mot häktet.

Skatteverket accepterar kontant betalning av en ansökningsavgift för id-kort vid myndighetens verksamhetsställen i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Enligt chefsJO är huvudregeln i 4 kap. 12 § riksbankslagen tillämplig när det gäller betalning av avgiften. Det innebär att Skatteverket har en skyldighet att ta emot kontanter vid betalning av en sådan avgift. Eftersom möjligheten att betala med kontanter endast finns i de tre storstäderna konstaterar chefsJO att det för de allra flesta inte är praktiskt möjligt att betala en avgift för id-kort kontant. Enligt chefsJO kan det därför ifrågasättas om den servicenivå som Skatteverket erbjuder kan anses godtagbar. ChefsJO anser dock att det är mycket svårt för en myndighet att avgöra vad som krävs i form av service för att leva upp till riksbankslagens krav och finner mot bakgrund av detta inte skäl att rikta någon kritik mot Skatteverket.

Två utredningar har på senare tid lämnat förslag vad gäller skyldigheten för bl.a. myndigheter att acceptera kontanter som betalningsmedel för offentligrättsliga avgifter. Mot bakgrund av detta, och då ärendet belyser att det kan finnas ett behov av att öka servicenivån när det gäller möjligheten att betala sådana avgifter med kontanter, lämnar chefsJO över en kopia av beslutet till regeringen för kännedom.

En stadsdelsnämnd beslutade enligt 6 kap. 13 a § föräldrabalken att medge att ett barn skulle genomgå viss utredning enligt hälso- och sjukvårdslagen (2017:30). När utredningen skulle genomföras försökte nämnden hindra den ena av barnets två vårdnadshavare att delta i barnets utredning.

I beslutet uttalar JO att nämnden saknat rättsligt stöd för att hindra vårdnadshavaren att delta i utredningen. Nämnden kritiseras för att den ändå hade försökt att göra det. Vidare gör JO vissa uttalanden om utformningen av nämndens beslut.